Helgen var bra men igår började jag känna mig dålig och nu ligger jag hemma och är sjuk. Blir hemma imorgon med men hoppas jag kan jobba på onsdag. Trist att bara ligga hemma utan att orka göra ngt.
Eller utan bekymmer. Ett bekymmer hade jag denna dag och det var att det inte fanns någon madrass med till dockvagnen. Bra minne va? Nej mamma har självklart berättat detta för mig.
Tänk om jag vetat allt jag skulle gå igenom när jag var liten. Tur att jag inte visste, vad hade jag då varit för sorts barn? Ett oroligt antar jag.
(Om nu allt detta kommer i en stor klump skyller jag fullt ut på devote. För jag gör mellanrum men sen blir allt i en klump ändå)
Är inte på något vidare humör idag. Inte arg eller så, men är en sådan där tänkardag igen. Fuck, de har kommit ofta nu. Saknar bara lite spontanitet i mitt liv. Förra våren när jag var singel och levde livet kändes allt så mycket lättare. Ett sms och jag försvann någonstans. Jag måste tillbaka till spontaniteten för att kunna leva.
Dessutom vet jag att jag fortfarande kan leva hur jag vill. För på jobbet igår kom de minsann fram till att man inte blir kvinna förrän man fött sitta första barn. Detta betyder att jag fortfarande är en liten skit.
Har gått ner i tjänst nu med, tagit bort 8 timmar så jag får tre dagars ledighet varje helg jag är ledig. Skönt!
Nu ska jag nog faktiskt ta mig ett glas vin och tänka lite, eller också ska jag springa runt som en idiot och fixa allt tills smålandsgänget kommer ikväll.
Vädret är kasst idag med, men är lugnt för min del för jag ska åka till sista jobbpasset för veckan. Jag behöver inte säga att det ska bli skönt med en 3dagars ledighet va?
Åker om några timmar till jobbet för att jobba kväll. Har inte bestämt mig för om jag vill börja 13 eller 13.30 än. Lutar åt 13 så jag kommer hem tidigare.
Innan jag gick till jobbet i lördags fick jag läsa "dagboken" i älsklingens mobil. "Dagboken" om mig. Om hans känslor till mig. Och massa massa fin ord. Om mig. Det gjorde mig rörd, generad och lite rädd. Kan någon verkligen känna så starkt för mig? Kommer det att vara? Kan jag verkligen leva upp till allt detta underbara jag läser om mig själv?
Det stod i september, ett antal inlägg om att han älskar mig, att han ville säga det men inte vågade. Att nästa gång vi sågs skulle han våga. Jag minns när vi väl sa det första gången. Efter hans släktkalas. Det låg liksom i luften. Egentligen tro jag borde han och jag hade bestämt oss, var och en för sig. Nu ska jag säga det. Det var underbart. Så har det aldrig känts med någon förut första gången jag sagt det.
Orden jag läste kändes lite overkliga för att handla om mig. Men jag vet att orden är sanna för det visar han mig varje dag.
